Bilder som dessa nedan inspirerar mig välidgt mycket. Jag menar, dom gick från att vara överviktig till att bli riktigt snyggt smala. Och om dom klarade det, varför skulle jag då inte gör det?
Jag måste fan klara det. Efter sommaren ska jag vara smal och vacker. Då börjar jag gymnasiet, ny skola och allt. Då kommer 99% av alla tjejer vara smala och jag vill vara en av dom. Jag vill inte vara lagom, jag vill itne ha en helt okej kropp. Nej jag ska vara smal, fin, perfekt kropp och jag ska vara stolt över den. Jag vill att folk ska märka att jag gått ner i vikt. Jag vill att alla ska tycka jag är fin. Det är verkligen det jag vill. Bara det. Och det går fortast genom att inte äta. Men jag älskar ju mat! Måste komma på nåt så maten blir äcklig. Typ hälla i massvis med salt så tungan gör ont när man äter. Seriöst det ska jag fan göra.

Det är inte värt att njuta av maten några minuter för att sedan få ångest och dessutom bli tjockare.

Det är inte det att jag har svårt att få i mig maten. Men jag älskar att gå med tom mage och känna hur den kurrar för då blir jag triggad. Och sen efter att jag har ätit känner jag mig SÅ mycket fetare än vad jag gjorde dom 5 minutrarna innan jag åt. Det känns typ som om varenda liten tugga åker ner genom struppen och bildas till fettklumpar som bara ploppar upp på min kropp och inte vill försvinna. 
Tänk om man bara kunde skrapa bort fettet? Typ som när man rakar benen. Man känner lixom att man börjar få stubb igen, ja då går man bara och rakar av det. Tänk vad enkelt livet hade varit om det vore detsamma med fett. Varför skulle just jag födas med denna plåga? Varför kan jag bara inte få vara lika smal som alla andra? Som en i min paralell klass tillexempel. Hon är så fin! Sådär fint smal lixom.

Nej nu börjar John Blund smyga sig fram känner jag så med detta inlägget säger jag god natt. God natt!